Influensa är en virusinfektion som någon gång drabbar alla människor. Influensa smittar lätt, speciellt under sjukdomens första dagar. Smittan sprids via droppar, hosta, snuva och via kontakt. Symtom vid influensa är ofta frossa, feber, allmän muskelvärk, huvudvärk och därefter tilltagande symtom från luftvägarna, främst hosta. Hos barn kan det förekomma symtom från mag- och tarmkanalen som kräkningar och diarré. Symtomen avtar efter några dagar och de flesta tillfrisknar efter 1 vecka.
Varje år insjuknar flera hundra miljoner människor i världen. Varje vinter insjuknar mellan 2-15 procent av den svenska befolkningen i influensa. Extra utsatta är så kallade medicinska riskgrupper. Dessa kräver oftare sjukvård och står för en väsentlig del av influensarelaterad dödlighet. Överdödlighet på upp till 4 000 fall registreras i Sverige under vintrar med hög influensaaktivitet. Influensasjukdomen kan bli svår även hos personer utanför de egentliga riskgrupperna.
Till medicinska riskgrupperna räknas personer som är/har:
• kronisk lungsjuka
• kronisk hjärt-kärlsjuka
• svårinställd diabetes
• nedsatt immunförsvar (ärftliga immundefekter, pågående behandling, leukemi mm)
• neuromuskulära sjukdomar
• hiv-infektion
• gravida
• barn med vissa kroniska sjukdomar och utvecklingsstörningar
• barn under 2 år
• äldre.
Influensapandemier
Gäss och andfåglar är naturliga värdar för influensavirus. Fåglarna blir inte sjuka, men kan lätt infektera grisar. Människans immunsystem har stora likheter med grisens, varför vi relativt lätt kan smitta grisar och vice versa. Om grisar som smittats av fåglar också smittas av människa, kan det uppstå en blandning av fågel- och människoinfluensavirus, ett så kallat rekombinerat virus. Detta virus kan sedan smitta människor och eftersom människans immunförsvar inte känner igen det nya viruset får personen influensa.
Under de senaste seklerna har det förekommit mellan tre till fem influensapandemier per århundrade. Influensapandemier under 1900-talet är: Spanska sjukan (H1N1, 1918), Asiaten (H2N2, 1957) och Hongkong (H3N2, 1968). Influensvirus genetiska instabilitet, dess förmåga att blandas eller rekombinera, försvårar tillhandahållandet av ett effektivt vaccin.
Den årliga influensan
Den årliga influensan kan vara mycket besvärlig för den så kallade medicinska riskgruppen: Personer med kronisk hjärtkärlsjukdom, kronisk lungsjukdom, kronisk lever- eller njursvikt, neuromuskulär sjukdom, kraftigt ökad infektionsrisk, diabetes eller multifunktionshandikapp. Vaccination mot den årliga influensan minskar risken för svåra följdsjukdomar med upp till 50 procent och dödlighet med upp till 20 procent i denna grupp. Vaccinering sker vanligen på vårdcentral eller husläkarmottagning.
Egenvård vid influensa
Influensa är normalt en självbegränsande luftvägsinfektion. Symtomen är vanligen feber och muskelvärk. Kräkningar och diarré kan också förekomma. Barn kan bli illamående, kräkas eller få diarré. Vid lindrig influensasjukdom kan vård ske i hemmet. Symtom som feber, snuva, hosta, ont i halsen och värk i kroppen eller muskler kan behandlas med receptfria tabletter.
Vaccination
Virusinfektioner kontrolleras helst med hjälp av ett förebyggande vaccin. Influensavirus ändrar sig hela tiden, vilket innebär ett vaccin mot den specifika influensastammen måste utvecklas årligen. Vaccintillverkarna har, i samverkan med världshälsoorganisationen (WHO), tillgång till virusstammar för vaccinproduktion. Vaccin mot influensa har länge funnits tillgängligt. Den viktigaste åtgärden för att begränsa följderna av influensa är årlig vaccination av personer i riskgrupper. Sedan 1997 rekommenderar Socialstyrelsen att alla som löper risk för komplicerad influensasjukdom bör vaccineras varje år innan influensasäsongen börjar.
Varning och försiktighet vid vaccinering mot influensa:
• om du har feber, tror att du kommer att få feber eller har en akut infektion; din vaccinering kommer då att skjutas upp.
• om du är allergisk (överkänslig) mot ägg eller produkter gjorda av kyckling.
Den nya influensan H1N1
Den nya influensan debuterade i Mexico och sydvästra USA under april 2009. Sedan dess har den spridits till flera länder och världsdelar och WHO betecknar utbrottet som en pandemi.
Vad är speciellt med den nya influensan H1N1?
• H1N1 kan spridas mellan människor.
• H1N1 har en genetisk sammansättning som man inte sett förut.
• Det är möjligt att ingen människa är immun mot H1N1.
• Vem som helst kan drabbas av H1N1om de utsätts för smitta.
• H1N1 går direkt ned i lungorna och kan i allvarliga fall ge lunginflammation.
• Det är möjligt att man kan ha underskattat hur dödlig H1N1 influensan är.
Vaccin mot H1N1
Vaccin mot den nya influensan H1N1 har samma kvalitet och säkerhet som vacciner mot säsongsinfluensan. Vacciner mot den nya influensan H1N1 bygger på ett så kallat prototypvaccin. Ett prototypvaccin brukar utvecklas, ur kvalitets-, säkerhets-, och immunitetssynpunkt, innan en influensavirusstam är känd. Protoypvaccinet för Pandemrix, som nu används för att vaccinera hela befolkningen mot den nya influensan, godkändes 2008 innan H1N1 var känd. Kvalitet och säkerhet för vaccinen mot den nya influensan är därför på samma nivå som när man byter virusstam på säsongsinfluensavaccinerna. Det finns omfattande erfarenhet från vacciner mot säsongsinfluensa där utbyte av virusstam inte påverkat vaccinernas säkerhet eller nivå på det skydd som vaccinerna ger.
När ska man söka vård?
• Om du tillhör de medicinska riskgrupperna.
• Om du får influensa trots vaccinering.
• Om du får följdsjukdomar som till exempel lunginflammation.
• Om du börjar hosta allt mer och febern stiger, bör du ringa sjukvårdsrådgivningen.
Åtgärder för att begränsa smittspridningen
• Undvik att träffa andra om du är sjuk.
• Undvika att hosta eller nysa rakt ut i luften.
• Om du som är frisk tar ansvar för att undvika att bli smittad.
• Tvätta händerna ofta och noggrant för att minska risken att bli smittad.
• Om smittan är spridd på arbetsplatsen; undvik fysiska möten genom att till exempel sprida information med hjälp av e-post och intranät.
Antivirala läkemedel
Åren 1999 och 2002 godkändes de antivirala läkemedlen Relenza ochTamiflu, så kallade neuraminidashämmare, mot influensa. Läkemedlen har hittills kommit till begränsad användning i Europa. Antivirala läkemedel är ett komplement till, men ersätter inte, influensavaccination. Vaccin ger dock inte alltid fullständigt skydd varför läkemedelsbehandling kan vara aktuell trots vaccinering. I väntan på att ett vaccin framställs är antivirala läkemedel den enda tillgängliga medicinska möjligheten för behandling och förebyggande av influensan.
En läkare bedömer rätt behandling beroende på symtom och hur allvarligt sjuk personen är. Vid allvarlig sjukdom kan det vara aktuellt att läggas in på sjukhus för understödjande behandling, till exempel dropp och syrgas och i några få fall respiratorhjälp, och få behandling mot influensaviruset.
De europeiska och svenska läkemedelsmyndigheterna (EMEA och MPA) har bedömt att Tamiflu kan användas för behandling av barn under ett års ålder under en pandemi med den nya influensan A/H1N1. Gravida och ammande kan också i en pandemisituation använda Tamiflu och Relenza.
Behandlingen bör inledas så snart man konstaterat smitta, helst inom 48 timmar. Antiviral behandling förkortar sjukdomen med 1–2 dagar. Övriga symtom och besvär vid influensa går att lindra med hjälp av receptfria mediciner.
Antivirala läkemedel som förebyggande behandling (profylax) mot influensa
De antivirala läkemedlen Tamiflu och Relenza är inte en ersättning för influensavaccination. Vaccination är den viktigaste förebyggande åtgärden vid influensa. Antivirala medel är dock ett värdefullt komplement i vissa situationer. Indikationen för att ge antiviral profylax bör bedömas från fall till fall beroende på omständigheter och vilken population som behöver skyddas:
• Den viktigaste målgruppen för profylax är de medicinska riskgrupperna, speciellt vid dålig överensstämmelse mellan epidemistammen och vaccinstammarna samt i en pandemisituation.
• Antivirala läkemedels ges som postexponeringsprofylax i till exempel familjer eller hushåll (7–10 dagar) eller som säsongsprofylax under den period influensa cirkulerar (4–6 veckor).
• Läkemedlen bör sättas in så snart som möjligt efter exponeringen och senast inom 48 timmar för att vara effektiva.
• Antiviralprofylax kan vara aktuellt vid influensautbrott på sjukhus, sjukhem eller andra institutioner.
Obesvarade frågor som berör läkemedlens effekt vid pandemisk situation, samt vid risk för att influensa ska utveckla resistens mot läkemedlen:
• Om en svårartad form av influensa orsakar en global epidemi, hur effektiva kommer de antivirala medlen att vara?
• Kan resistensutveckling vara ett hot? Då flera människor exponeras för läkemedlen ökar risken för att influensavirus ska bli resistent. Denna risk är störst om läkemedlen används vid fel tidpunkt och i för låga doser. Ett internationellt nätverk i samarbete med WHO övervakar resistensutvecklingen.
• Kan resistenta virusvarianter smitta mellan människor? Nya data tyder på att vissa Tamiflu-resistenta varianter kan vara överförbara.
• Hur stor är risken för resistensutveckling? På grund av den hittills begränsade läkemedelsanvändningen är risken för resistensutveckling ofullständigt känd. Data från Japan, där 5 procent av befolkningen behandlades med Tamiflu säsongen 2003– 2004, visade att 0,4 procent av 1180 H3N2-isolat var resistenta; 0,1 procent var även korsresistenta mot Relenza.
Läkemedlen har något olika resistensprofiler
• Vissa Tamiflu-resistenta virusstammar är fortfarande känsliga för Relenza.
• Ingen korsresistens föreligger mellan Tamiflu, Relenza (neuraminidashämmare) och amantadin (det äldsta medlet mot influensa).
• Mutationer i influsavirusets äggviteämne (neuraminidas) medför i regel nedsatt virulens och förökningsförmåga hos virus.
Källa: Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Läkemedelsverket och FASS.
